Den 30:e augusti gick Monty MH. Jag anser att MH är ett bra sätt att ta reda på vad man har i kopplet, och framförallt ett viktigt avelsinstrument. Jag hoppas att fler kinesägare kommer att få upp ögonen för hur viktigt det är med mentalitet och främja rasens framtid genom att gå MH med sina kineser. Tabell
MH:t började med att Patrik skulle kolla Montys öronmärkning-det var inte populärt. Monty bestämde sig genast att människor var otäcka den dagen, och detta fortsatte under hela beskrivningen. Han ville inte hälsa på testledaren, och inte ens följa med henne (något som han gärna brukar göra). Hon brydde sig inte ens om att hantera honom, så han varken morrade eller bet efter henne vilket man kan tro när man ser krysset. Vid leken (med en slang som var lika stor som Monty…) var han till min förvåning ganska med på noterna, när jag drog den efter marken jagade han den, och när testledaren kastade den andra gången tog han upp den och sprang omkring med den. Däremot ville han naturligtvis inte ha dragkamp med henne.
På lilla bytet startade Monty framförallt första gången med full fart, men avbröt och skällde på bytet. Passiviteten var precis som jag trodde, han kissade på en buske som en annan hund kissat på tidigare, och sedan stog han stilla och tittade sig omkring.
Avståndsleken tyckte han inte var så skrämmande som jag trott. Han tittade intresserat på, och när jag släppte honom sprang han halvvägs, men sedan upptäckte han att det var en människa, så då var han inte intresserad längre. Han sprang då omkring och kollade vart hon kommit ifrån. Jag trodde han skulle skälla på henne, men det gjorde han inte.
Dumpen blev han rädd för, och drog rätt ut i skogen. När jag pratade med dumpe kom han fram, noterade omedelbart att dumpe inte var farlig och kollade bakom om det kanske fanns någon farlig människa bakom, och jag fick sätta mig ned för att han skulle bry sig om att nosa på dumpen. Skramlet blev reagerade han också ordentligt på, men insåg snabbt att det inte var någon människa där och då var det ju inte farligt.
Spökena blev han som väntat mycket rädd för, och sprang en bit bort och skällde på dem. När jag klädde av det ena spöket fortsatte han att skälla på det andra – det finns ett spöke kvar här borta matte… När båda var avklädda vågade han sig fram, men var naturligtvis helt ointresserad av att hälsa, det var ju otäcka människor.
Sedan var det lek, men nu hade Monty inte alls lust… Men när trasan kastades sprang han faktiskt dit och plockade upp den. Sista momentet var skotten, först fick vi springa runt medan det sköts två skott, Monty tittade dit men brydde sig inte. Sedan stod vi stilla medan två skott till avfyrades. Monty tittade till nu också men reagerade inte särskilt.
I stort sett reagerade Monty som jag hade trott. Beskrivaren sade efteråt att det var bristen på tillgänglighet som speglades i hela testet, och det tycker också jag var tydligt. Det var människorna han var rädd för, inget annat. Hon tyckte också att han hade bra nyfikenhet, var skottfast, och att vi hade en bra relation:-)
