Lira gick MH 3/6 2010. Utmärkande var att hon var lika glad genom hela testet och inte lade på sig något över huvud taget, trots att hon blev rejält arg ibland. MH:t ser bättre ut på film än på papperet.
På de inledande sociala bitarna hälsar Lira glatt på testledaren och följer lika glatt med, men har bråttom tillbaka till matte. Beskrivaren tyckte hon var ”avvaktande” därav treorna – trots att hon definitivt var engagerad. Däremot gillar hon inte att man tafsar på henne när hon är i ”på-läge”.
Leken tyckte hon var skoj förstås. Enligt beskrivaren var hon inte tillräckligt ”aktiv” för att hamna på en fyra. Just detta har jag svårt att köpa, men jag är inte utbildad förstås… Tre måste vara ett ytterst brett område… På lilla bytet for hon iväg i full fart först, men hade lite svårt att lokalisera ”bytet”. Fann det och apporterade in det ordentligt. Andra gången slog hon på stora söket i stället för att använda ögonen, och hittade det inte i tid. Något som vi också ser på markeringar just nu. Hon går bara på näsan.
Passiviteten/aktiviteten var i typ knähögt gräs. Middag! tyckte Lira, och stod och käkade gräs i tre minuter. Fyran som ett brev på posten…
Avståndsleken var skojig, men hon fattade inte att hon skulle leka med figuranten. När figuranten skuttade skuttade hon med, när figuranten stod stilla letade Lira apport. Här är det tydligt att Lira är grön, hon hade ingen aning om vad hon skulle göra. Men var glad ändå.
Så till skrämselmomenten. Dumpe blev Lira rätt arg på, hon studsade till när den for upp och stod sedan bredvid mig och talade om att hon var störst och farligast i hela världen. Hon tyckte dock att matte kunde ta smällen och följde mig fram till overallen. Första förbipassagen tittade hon till lite, sedan helt oberörd. Hon hittade en bäck bakom overallen och var bra sugen på att bada lite.
Så skramlet då – superroligt. Lira studsade till när den skramlade, sedan gick hon direkt fram och där kunde man ju både klättra och bita i grejer, så skoj. På förbipassagerna ville hon gärna fortsätta med leken. Får en flashback till 5-veckorsvalpen som klättrade upp på och slet i en prasslande presenning…
På spökena var hon tuffare än jag trott. Hon tyckte att det högra spöket såg farligast ut och skällde på det hela tiden.Först när det vänstra kom nära upptäckte hon att det fanns ett till. När de kom nära ville hon ha lite stöd, men hon jobbade hela tiden. Även här behövde hon lite stöttning för att gå fram till det första spöket. Massa pussar fick han när huvan väl var avtagen.
Å så var det de roligaste kvar. Först lite bus som var likadant som första gången, och så helt plötsligt small det. Lira har ett rejält grepp och satt kvar i trasan, men ganska så vindögd blev hon. Och sedan under passiviteten ville hon hemskt gärna springa till skytten… Lira hade gjort en massa roligt under beskrivningen och hade stora förväntingar på mer. En trea är inte så kul på papperet men inte så farligt i verkligheten.
